Sockerråttan tog över igen. Men denna gången är jag mer beslutsam än någonsin till att klara det här.
Denna gången ska jag köra så nära 0 som möjligt/fakirnivå i kollisar/100gram och se om jag blir mindre triggad till socker.

Önskar mig själv och alla andra kämpande sockermonster där ute ett varmt Lycka Till!

Nu har jag varit lite borta ett tag från denna bloggen.
Det finns lite blandade anledninar till det..

För det första har jag skaffat jobb, så jag ska bli personlig assistent igen =)
Och Lägenhet i Hällefors med min sambo är fixad och vi har ett par bilar på G.

Vi köpte en helt OK tvåa för 6000kr, rena stölden^^

Bilen får vi för 5000 om der nu blir den.

Sen ska jag vara ärlig och säga att jag hamnade i sockerträsket igen. Jag föll och som alltid när jag faller tar det tid för mig att komma tillbaka. Och jag vill att detta skall vara en inspirerande blogg där jag lyckas.

men...om jag inte trampar snett och behöver kämpa lite är det ju inte riktigt en kamp heller, eller?

Ska jag ändå utkämpa den här striden kan jag lika gärna vara 110% ärlig, med både mina läsar och mig  själv.

Så, till er som är som jag- man kan! Snedsteg gör man och det är OK!

Man behöver inte trycka ner sig själv som jag gjorde de första dagarna- det är "bara" att ta sig i kragen och försöka igen! För varje fall reser man sig upp och för varje gång man reser sig igen- så blir man faktiskt lite starkare. Lite mer medveten om vart man faller. Vad som orsakar att man släpper efter för suget.

För mig är det stress. Stress är förenat med sötsug och jag har ett slags inbyggt belöningssystem som talar om för mig VARFÖR jag förtjänar den där godispåsen, den där bullen, den där biten med tårta.

För mig, tills suget är borta, måste jag nog byta ut belöningarna.

Kämpa för något annat än just något att förgifta min kropp med.

Min mamma har som viktmål. När hon har nått dem får hon unna sig något med sig själv.

Det senaste såvtt jag vet var lösögonfransar. Sjukt fint btw! det passade henne jättebra.

Jag vill också unna mig det där. Ekonomin är väl som den är men jag får spara pantpengar och småpengar tills jag kommer upp till det där. För de där småpengarna- de gick ändå alltid till godis. Varför inte till skönhetsgrejer?

 En annan grej som ändå är bra trots snedsteget- jag har ändå förlorat vikt!

Jag måste numera ha ett bälte i de byxor jag knappt kunde knäppa för 4 veckor sedan. som jag inte ville ha på mig för de var för trånga kring magen. De byxorna ramlar nu av mig. Superhärlig känsla!

Huvudet känns som om det håller på att sprängas.
Magen bubblar.
Fy fan. Orkar inte!

Idag är en sådan där dag där jag vill slänga LCHF i väggen och skita i allt.
Kroppen skriker.

"Godis!!!Glass!!!Pizza!!!"
Det snurrar runt, runt i mitt huvud och mitt humör ska vi inte ens tala om.
Är på jobbet och försöker göra det jag ska göra utan att mitt molniga jag ska påverka någon annan.

Längtar hem till min Älskade Sambo Victor. I vårat hem finns inget socker som skriker på mig. Där finns min sambos varma famn och det känns som det enda ankare jag har idag.
Att kunna komma hem och berätta att jag stod emot.

Vad skulle jag göra utan Victor?
Han är ett stöd även när han inte vet om det. <3

Vissa dagar måste jag säga är sjukt jobbiga.

När man har tusentals saker att fixa, eller bara saker man vill göra, så blir det grymt jobbigt när det känns som om rumpan är gjord av cement och man bara KAN inte ta sig för att börja greja.

Om jag nu får upp rumpan och gör saker är stegen tunga och allt går i ultrarapid.

kul? inte det minsta.

I vanliga fall är detta ett tillfälle där jag tar till socker. Sötsuget slår till som en kanon och jag blir torr i munnen och rastlös i kroppen. Jag är glad att jag är hemma. Det finns inget socker här.

Däremot har jag lite ost och oliver. Efter ett par babybell och några oliver är jag som ny igen!   

Nu skall jag och min älskade sambo laga mat.

Kycklingfilé med broccoli och vitlökssås. yum! :D

Som man kan tänka sig när man varit mer eller mindre sockerberoende och därmed överviktig hela tonåren så har ju självkänslan tagit stryk.

Min kära moder påpekade för mig här om dagen att även mina förebilder är tagna snett uppigrån, som för att dölja det jag själv inte vill se.

Hon har rätt, jag är fortfarande i viss förnekelse över hur jag ser ut och när jag pratar med mina vänner om det säger alla att "jamen du är ju inte så stor, Saga", vilket bara hjälper till vid denna självförnekelse.

Så jag kämpar med att få upp ögonen för hur jag ser ut och vad jag faktiskt kan klä mig själv i just nu, samtidigt som jag försöker bli av med detta sockerberoende.
Självkänslan är nere i botten och jag kompenserar med att dra mycket skämt, hålla vår lägenhet så nära felfri jag kan och försöka hålla mitt hår så mjukt, lent och glänsande jag kan.
Detta som för att dölja hur jag känner mig inuti.

Jag kan inte påstå att jag i det avseendet är "trasig", jag är bara osäker.

Och det är inte samhällets fel att jag känner som jag gör. Jag har har så ofantligt höga krav på mig själv och vill var perfekt. Jag vill vara en perfekt sambo, ha en perfekt kropp, laga perfekt mat och ha ett perfekt hem.
Jag vill dra perfekta skämt och göra ett perfekt jobb. Vara den perfekta djurhållaren. Jag vill så småning om bli den perfekta mamman till mina barn.  Det är ett osunt tänkande som jag måste bli av med. Alla är inte perfekta i allt, och inte jag heller.

Såklart att jag kan anstränga mig för att det ska bli så bra som möjligt, men det borde vara nog.

Jag jobbar på det.

här är två av de förebilder jag absolut inte kunde mig för att ladda upp för några dagar sedan;

Puh!
Jag klarade det, min första dag på jobbet sedan LCHF start.

Kan förtydliga att jag jobbar på ett ställe där det alltid finns fikabröd, kakor, söt saft, kaffe man kan ha i mängder med socker i bland annat.
Alltså, mina största svagheter samlade på samma ställe.

Och visst, det vattnades i munnen och gjorde nästan ont att ta fram kakor till de andra men att inte ta själv.
Men vet ni vad? När jag slutade jobbet hade jag inte tagit en enda kaka. Jag klarade det!
Andra dagen med LCHF som jag klarat mig utan att fuska ens lite!

Jag är så stolt över mig själv att jag gjorde detta. JAG!
Och nu är jag mer sporrad än någonsin till att klara av den här dagen också.
För nu vet jag att jag kan.

Heja mig!

Och heja alla andra LCHF:are där ute, ni är fantastiska!!   

Nu börjas det på nytt.
En ny resa på väg mot fysisk och mental hälsa, där jag äter mig frisk med livsstilen LCHF.   

En livsstil som fått mycket felaktig, negativ kritik, tyvärr, men som fungerar för mig och hela min familj.
Vi har allihop kört LCHF ganska länge, dock har jag personligen ett stort problem- jag är en sockerberoende prediabetiker.

Vilket betyder att jag MÅSTE hålla mig på LCHF banan om jag ska slippa diabetes. Men att jag har det tufft, för när jag går genom en butik med godsaker börjar det vattnas i munnen och klia i fingrarna- jag vill ha socker, jag kräver socker, och nåde den som försöker ställa sig emellan mig och mitt socker!!

Jag förvandlas till ett sockermonster som kräver mer och mer och aldrig blir nöjd.
En 200 gram Marabou Chokladkaka blir till två-tre. Gärna med en påse Estrella vinägerchips, en påse bullar, mängder med Djungelvrål och PimPim och allt sköljs ner med Coca Cola, Fanta, Sockerdricka eller Fruktsoda. Gärna mycket av varje.

När det kommer till mat slinker det också ner mängder. Sju-åtta stora potatisar med brunsås är inget problem för mig. Två-tre köttbitar till och jag vill ändå ha mer.
Mackor med rostat bröd och oboy.
Marmelad, messmör- ja allt som är sött och triggar behovet av att få mer.

Jag kan inte kontrollera det, jag vill inte heller för jag vill ju ha, det är ju gott, håll dig undan för SagaSockerMonster skall proppa i sig.

Nu står vågen åter igen på 88.3, jag har ett midjemått på 111 cm och jag orkar inte gå uppför en kort backe utan att vilja förgås av trötthet och smärta i kroppen.
Det får vara nog nu. Jag vill inte leva såhär. Nu har jag rivstartat LCHF och hela min familj kör. Jag, min sambo, min familj, hans familj, hans brors familj-vi LCHF:ar och stöttar varandra. Vilket är något jag verkligen behöver.

Och nu, bara några dagar in börjar jag känna mig lite bättre. Kroppen krämpar och klagar för att inget socker tillförs, men jag mår ändå bra.
Jag har huvudvärk, fick migrän en sväng, sockerbehovet och önskan efter chokladkakor och djungelvrål är så stark att jag inte vågar gå till affären själv, men jag mår ändå lite bättre, varje dag.
Jag blir lite piggare, lite gladare, känner mig lite starkare.

Jag kan klara det här. Det måste jag.

---------
nedan finner man lite "före" bilder. Som jag ser ut idag.